Att leva med en rymmare

I går kväll lyckades Fenja komma ut från hundgården. Igen. Den där lilla hunden ger oss mer gråa hår än alla de andra tillsammans. Hon är världens mysigaste tjej, snäll mot allt och alla och superbra draghund, men hon är en RYMMARE.

Den enda rymmaren jag har haft innan Fenja var Dia, min älskade tjeckoslovakiska varghund med separationsångest som tog sig ut överallt, bara för att få vara med mig. Det var hjärtskärande och outhärdligt.

Fenja har inte separationsångest. Tvärtom är hon en kompetent, självständig HUSKY. Hon rymmer för att det är KUL, och för att hon KAN. Det här man brukar säga; att huskies är mer som katter, det har aldrig känts lika träffande som när man är tillsammans med Fenja. Sist hon var inne stod hon uppe på mitt skrivbord med framtassarna uppe i bokhyllan och nosade på min kaffekopp som jag hade ställt på en hylla högt upp i tron om att det skulle vara utom räckhåll. ALLT ska undersökas. Och tuggas på. Och eventuellt gömmas i soffan till ett senare tillfälle. Gärna halvätna, slemmiga tuggben.

Hur som helst. Det började med att hon kom på att hon kunde ta sig ut från hundgården i hörnen, genom att ta spjärn mot gallerväggarna. Jag tror att hon kanske inte menade att rymma, men att hon i sin iver och med hjälp av sina studsiga ben helt plötsligt fann sig själv med tassarna över sektionen, blickande ut mot friheten. Sen gick det ju liksom inte att stoppa henne. Som tur är så har vi ju tomten inhägnad också, så hon lyckades bara rymma ut på den övriga gården, där hon kom på att hon kunde springa till foderboden och krafsa på locket till fodertunnan. Och de andra hundarna hjälpte till att larma så att rymlingen kunde fångas in.

Ok, dags att "Fenjasäkra" som nu har blivit ett uttryck här hemma. Vi satte brädor och nät upptill och hennes rymningar stoppades. För tillfället. Hon kom nämligen på att om hon stod på taket till hundkojan så kunde hon ta ett långt språng om hamna ovanpå "Fenjasäkringen" och på så sätt komma ut. Dags att flytta lite på kojan. Och Fenjasäkra ännu mer.

Ok, hundgården var för tillfället säkrad. Då kom Fenja på att hon även kunde klättra över stängslet till hägnet när de var där och lekte. Så projekt "Fenjasäkra hägnet" påbörjades. Vårt hem börjar se ut som ett fängelsekomplex för riktigt farliga brottslingar.

Vid det här laget har ni väl förstått principen. Så fort man tror att man lyckats överlista henne kommer hon på ett nytt sätt att ta sig ut. Men än så länge så har hon inte lyckats ta sig ut från höga armeringsnät, för de stora rutorna gör det svårt för henne att få stöd för tassarna. Så det blir väl till att åka och inhandla ännu mer armeringsnät. Jag ber också för kallare dagar så att den här tjejen kan få börja hårdträna på riktigt, för hon behöver det! Det är otroligt mycket kraft i de där små benen som behöver få utlopp.

Så nu vet vi vad vi gör i helgen i alla fall. Vad ska ni göra?