Vi är många som har haft den där hunden som var någonting alldeles speciellt. En individ vars minne har etsat sig fast inom oss och följer oss genom livet. Kanske var den hunden anledningen till att man lärde sig så otroligt mycket om hundar, kanske till och med utbildade sig till hundpsykolog. Den där individen som också gjorde att man lärde sig så mycket om sig själv, som kanske var anledningen till att hela ens själ läkte. Eller så var det en individ vars sorgliga historia orsakade djupa sår som gång på gång rivs upp, och som aldrig riktigt läker. För mig var den individen Dia.
Det börjar närma sig sista etappen på utbildningen till hundpsykolog. I vår är det ett år sedan det startade igång och det har varit en så enormt spännande och lärorik resa. Jag är evigt tacksam att jag fick den här möjligheten och att jag har kommit i kontakt med både härliga elever och lärare med enormt mycket kunskap och erfarenhet att dela med sig av.
Ju mer kunskap jag har fått under den här utbildningen desto mer klarnar bilden av Dia. Jag önskar att jag hade haft all kunskap jag har nu, men det betyder inte att jag är övertygad om att jag hade kunnat hjälpa henne. Snarare tvärtom. Man får en respekt för hur djupgående och komplexa vissa saker är. Men jag hade kanske kunnat göra hennes liv lite mindre plågsamt. Jag är tacksam för all kunskap och erfarenhet hon gav mig. Utan henne hade jag stått här med en lite mindre erfarenhetsbank.
Vi har lärt oss mycket om rädslor, separationsångest och PTSD och jag har gråtit under vissa föreläsningar. Men även om det har gjort ont så har det också varit en bearbetning och en hyllande känsla av kärlek och ömhet. Hon har varit mer närvarande än på länge och jag ägnar henne dessa kapitel. Hon hjälper mig att kunna hjälpa andra och även om hon inte är enda anledningen till att jag valde att utbilda mig till hundpsykolog så är hon anledningen till att jag brinner så starkt för just dessa bitar. De osäkra och rädda, de som bär ett mörker i sin själ.
I år är det fem år sedan hon lämnade oss och sorgen efter henne är en del av mig. Jag vårdar den och låter den få finnas, för då finns hon fortfarande nära mig.
Det här inlägget tillägnar jag inte bara Dia, utan alla dessa hundar som lärt oss om lycka, sorg, smärta och kärlek. Vad skulle vi vara utan er?
Comments