Om behovet av att få känna

För ca 10 år sedan hade jag tre hundar varav två var reaktiva (om än på väldigt olika sätt).  

Karak var en malamutehane som gjorde sig extremt stor utåt, men som var (har jag insett i efterhand) extremt liten på insidan.

På den tiden hade jag inte lika mycket kunskap om hundens känsloliv och beteenden som jag har idag, vilket ledde till att jag gjorde i princip alla fel man kan göra.

Jag "provade allt"; att korrigera, att avleda, att motbetinga osv. Det enda jag inte gjorde, vilket han hade behövt som allra mest, var att ge utrymme för känslorna, och att vara en trygg bas för honom.

Jag kände förtvivlan, maktlöshet och att ingenting hjälpte. Jag tog hjälp, men den hjälpen handlade också mycket om att träna just hundmöten (vilket var det han hade svårast för).

Det han behövde var inte att träna hundmöten eller träna på att ändra känslan. Det han behövde var att få KÄNNA och att BEARBETA sina känslor, utan att bli korrigerad, avledd eller förändrad.

Nu när jag tänker tillbaka känner jag sorg över att jag inte kunde hjälpa honom bättre, men samtidigt försöker jag vara ödmjuk mot mig själv; jag gjorde det bästa jag kunde då. Och han har lärt mig otroligt mycket och gör fortfarande, även om han inte finns här längre.

Jag brinner lite extra mycket för de här känslostarka individerna, och vet hur hopplöst allting kan kännas.

Men jag har också gjort hela resan, till den punkt där jag är idag. Från kaos till en inre känsla av kontroll. Och den känslan kom när jag slutade kämpa för att ändra hundens känsla och började möta individerna, här och nu, i stunden.