När ger vi hundar starkast känsla av frihet och autonomi?


Någonting som ligger mig väldigt varmt om hjärtat är detta med autonomi. Autonomi handlar om självstyre och handlingsfrihet, möjligheten att kunna påverka sin egen situation och att kunna göra egna val.


När vi pratar om hundar blir detta gärna en ömmande punkt och kan skapa stressreaktioner. Varför? Jo för att vi alla nog är medvetna om hur mycket vi begränsar våra hundars liv och hur lite de egentligen har att säga till om. Vi ser det varje dag i vår vardag, hur deras behov och vilja krockar med våra egna behov och vår egen uppfattning om hur saker och ting ska fungera.


Men genom att bara våga tänka i dessa banor har vi kommit en bra bit på vägen. För om vi vågar se att våra hundar lever helt efter vår taktpinne, desto mer kan vi fundera över vad vi kan göra för att öka hundens autonomi och känsla av frihet.


Många tänker till exempel att det måste vara mer frihet att få springa lös än i koppel. Men om vi har en hund som vi hela tiden behöver styra och kontrollera för att den inte ska springa bort, eller om vi så grundläggande har arbetat på lydnad, följsamhet och inkallning att hunden inte vet något annat än att den ska göra som vi säger, kan vi då kalla det frihet? Knappast. Jag tycker jag ofta ser hundar som är lösa där människan styr och kontrollerar oavbrutet. Och det är ju så vårt samhälle ser ut, hundarna kan inte springa vind för våg och göra som de vill. Men är det då verkligen mer frihet att vara lös än att gå i sele och långlina, där ägaren låter hunden välja väg, låter den stanna och nosa när den vill, springa, klättra och hoppa som den vill inom linans längd och inte känner ett konstant behov av att kontrollera och styra?


Jag har polarhundar, och de kan sällan vara lösa, i synnerhet inte mina huskies (läs aldrig). Det har gjort att jag har arbetat mycket på hur jag kan ge dem så mycket frihet i skogen som det bara går. Jag går ofta i skogen med långt koppel eller lina och de får oftast välja väg. Det är deras promenad. De hundar som jag kan ha lös (typ två stycken av elva) jobbar jag väldigt mycket med samarbete istället för lydnad (försök få en polarhund att lyda "för att jag säger det"). Vi gör roliga saker ihop i skogen, ex dogparkour, som gör att hunden vill vara med mig. Självklart tränar jag inkallning också, att ha i skarpt läge, men annars försöker jag styra dem så lite som möjligt nä de är lösa. Så fort jag märker att de är lite disträ eller inte riktigt med på noterna så får de lina på. För om jag behöver gå in och kontrollera med rösten osv, även om de skulle göra som jag säger, då är det inte frihet längre, då nöter jag bara på relationen och samarbetet.


Vi behöver ta på oss autonomi-glasögonen för att se: hur kan jag skapa mer autonomi i hundens liv? När vi går in och styr skapas lätt frustration. Det är helt naturligt. Alla individer strävar efter autonomi, för finns det någonting mer grundläggande än viljan över att få bestämma över sin egen tillvaro? Jag ser ofta problem som är sprungna ur just detta; brist på självbestämmande och kontroll och ökande frustration. När vi upplever att vi tappar kontrollen vill vi återta den, och inte sällan sker detta genom aggression; vi måste slåss för vår autonomi. Man kan hamna i ett vägskäl här: ska jag dra åt snaran ännu mer eller släppa lite på min egen kontroll och ge tillbaka den till hunden? Vad tror ni skapar ännu mer problem och vad kan vara vägen till en bättre relation och ett bättre samarbete?



17 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla