När en hund gör någonting som vi upplever problematiskt är det lätt att direkt hamna i symtombehandling. "Hur får jag bort det negativa beteendet?" tänker vi. Istället kan vi tänka "vad är det för känsla bakom det här beteendet, och vad beror det på att den här situationen är för svår för hunden?
Jag tycker att vi alltid måste börja med att försöka förstå hunden. Varför beter den sig som den gör? Det finns alltid en orsak och en känsla bakom ett beteende. Är den orolig, rädd, stressad eller har den ont? Är det en ung hund som har fullt upp med sina egna hormoner eller triggar situationen/miljön obehagliga minnen? Har hunden inte fått lära sig bra copingstrategier som ung, eller har den upplevt stress under sin första tid i livet eller kanske till och med när den låg i mammas mage? Det finns som sagt väldigt många saker som kan ligga bakom det vi kallar problembeteenden, vilket för övrigt är ett uttryck jag inte ger så mycket för. För det är ju inte beteendet som är problemet EGENTLIGEN, utan orsaken till beteendet. Det är oftast vi människor som tycker att beteendet är jobbigt, för hunden är det en strategi.
Börjar hunden till exempel bita och slita i kopplet på promenaden? Kanske är den lite uppe i varv, eller har varit med om ett jobbigt hundmöte och använder detta för att få utlopp för en uppbyggd stress? Lösningen är inte att där och då försöka få bort beteendet utan att se vad det är för orsak och känsla bakom beteendet och se till att hunden får utlopp för sina behov. Till exempel kan vi kampa med den för att den ska få avreagera sig. I fortsättningen kanske vi behöver jobba på det här med hundmöten för att hjälpa hunden att hantera dessa situationer utan att gå upp för mycket i stress. Men vi kommer aldrig att kunna förebygga precis allting, så ser ju inte livet ut. Att se hunden i den aktuella situationen och hur man kan hjälpa den på bästa sätt är också viktigt.
Jag är övertygad om att de allra flesta hundägare vill sin hunds bästa. Jag tycker att det hjälper att tänka i termer av "hur kan jag hjälpa min hund i den här jobbiga situationen" istället för att hamna i affekt själv och tänka att hunden beter sig illa. Det förstnämnda gör att man lättare ser att hunden har känslor som orsakar beteendet, att hunden har behov och att skulden inte faller på hunden utan det är mitt ansvar som hundägare att visa vägen.
Trevlig fredagskväll på er!
/Johanna