Ge hunden tillbaka kontrollen

Jag tror att vi alla någon gång har reflekterat över hur stor del av hundens vardag vi styr. Att vi bestämmer när hunden ska sova, äta, gå ut på promenad, vara aktiv, vara passiv, ja till och med när hunden ska kissa och bajsa, det är ju egentligen ingen nyhet för någon, det är så vi har hund i dagens samhälle. Men om man låter empatin styra mer, om man verkligen reflekterar på djupet över detta, så kan det plötsligt kännas närmast skrämmande. I alla fall upplever jag det så ganska ofta. Jag kan skrämmas över den makt vi har över våra hundar, och rädslan bottnar nog i en oro för att jag själv utnyttjar en levande varelse för mina egna ändamål.

I kampen mot mina egna känslor kring hur vi begränsar våra hundars vardag har jag grubblat otaliga gånger över hur jag ger tillbaka, åtminstone en liten del av kontrollen, till hunden. Vad kan hunden få bestämma över i sitt liv? Att vara lyhörd är ett sätt att ge tillbaka kontrollen. Vad säger hunden till mig? Vad vill den i just den här situationen och hur kan jag tillmötesgå den?

Det är så lätt att vi tystar, dämpar, begränsar och ignorerar hundars känslouttryck eller försök till kommunikation. Det är som att det sitter i vår ryggmärg att en skällande hund ska tystas, en livlig hund ska dämpas, dåliga beteenden ska vi rätta till. Men vad är ett dåligt beteende? För vem är det dåligt? Vad betyder att göra fel? Ofta är det helt naturliga och förståeliga beteenden hos hunden som vi tycker är dåliga och icke önskvärda.

Jag menar inte att det behöver vara fel att träna sin hund att bete sig på ett visst sätt. Vi lever ju alla i ett samhälle där vi behöver ta hänsyn till varandra, och vi kan behöva hjälpa hunden att hantera olika situationer. Men jag tycker att det är viktigt att man funderar över för vems skull man försöker ändra på hundens beteende. Är det enbart för min egen skull eller vinner också hunden på det? Om hunden till exempel skäller för att den upplever en jobbig situation, ja då är det ju inte skällandet som är problemet, utan hundens upplevelser. Och hundens känslor av obehag eller stress minskar ju inte för att jag säger åt den att vara tyst. Risken är att det blir tvärtom. Hunden behöver då inte bara hantera den jobbiga situationen själv, den behöver också uppleva känslan av att inte bli lyssnad på eller förstådd. Kanske till och med behöver den utstå bestraffning i form av missnöje eller vrede från matte eller husse. Hunden förlorar kontrollen över situationen.

Med empati kommer man långt. Vad tror jag att hunden känner nu? Hur upplever den situationen? Man behöver inte själv vara hund för att känna empati för sin fyrbenta vän. Hunden har levt med människan i tiotusentals år, och är avlad för att förstå och bli förstådd. Vi är olika arter, men det betyder inte att vi inte kan se och känna när hunden är rädd, stressad, orolig eller arg. Och vi vet ju faktiskt inte vad andra människor tänker och känner heller, även om vi är samma art. Det är en gissningslek och vi låter empatin guida oss. För den som är öppen till sinnet finns det mycket att hämta.