En självplågares vardag

Uppdaterat: 19 jan.

Det är en höstlik vind som slår mot mitt ansikte när jag öppnar ytterdörren den här morgonen, och regnet piskar mot tyget runt paviljongen. Äntligen, den där känslan av rå höst! Hiku och Ragge, som sovit inne, går ut på trappen när jag ska ta ut dem i hägnet, stannar och tittar för att sedan vända om och gå in igen. Men själv känner jag mig piggare och fräschare än någonsin.



Min mentor och uppfödare till två av våra hundar beskrev det här med draghundslivet som att man är lite av en självplågare, och jag skriver under på det. Vad är det som gör att jag lockas av känslan att dra på mig varmare kläder och stövlar för att sedan klafsa ut i höstrusket till hundarna? Kanske är det för att hösten alltid har haft en betydelse av nystart. Det är som att man börjar ett nytt kapitel. Under hela min uppväxt har jag haft den känslan. Hösten har inneburit ny årskurs i skolan, ny termin på universitetet, en ny tid efter alla semestrar. Och nu som draghundsnörd så betyder det en ny dragsäsong. Man har haft en (förhoppningsvis) skön semester, men nu är man redo för någonting nytt!


Men jag känner ju många som inte skulle skriva under på det här. Som inte alls känner glädje när hösten kommer. Som inte förstår njutningen i att göra iordning elva portioner rått kött och i ett ihållande regn servera ett gäng livliga polarhundar sin frukost, Att passa sina fingrar så de inte också blir hundmat, att se upp för den där geggiga hundbajshögen i hundgården som blivit som en komocka i regnet. Att få ansiktet blött av lera och huskypussar och se ut som om man varit i krig när man tillslut kommer in för att byta kläder. Så ja... vi är nog lite självplågare av naturen.


Förutom en ny dragsäsong så är det full fart på planeringen av kurser, samt full rulle med hundpsykologstudier. En dator som aldrig sover, en glödande penna och en ständigt påfylld kaffekopp (var någonstans går gränsen för överdos?). Vi har kommit in på ett favoritämne, nämligen stress. Så otroligt viktigt och spännande! Och eftersom jag själv varit utbränd så är det någonting som ligger mig varmt om hjärtat.


Någonting som blir tydligt är hur viktigt det är att hitta det där som ger glädje och återhämtning. Hur fyller vi på med de positiva känslorna? Åter till det här med att vara självplågare. Visst kan det här livet vara tufft och slitsamt. Men sanningen är den att hundarna och det liv som de erbjuder ger mig så otroligt mycket kärlek och glädje. De är min glädje, min ventil och min återhämtning. Annars skulle jag ju inte hålla på.

38 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla