"Får man inte ens säga nej nuförtiden?" Det är ett uttryck man kan stöta på ibland. Jag skulle vilja vända på det: behöver man säga nej?
Det var 1979 som barnaga förbjöds i Sverige. Inför detta var det många föräldrar som protesterade. Hur skulle de nu uppfostra sina barn om de inte fick slå dem?! Lyckligtvis har vi kommit längre nu och de allra flesta tycker att våld är fel väg att gå om man vill uppfostra sina barn till trygga och glada individer.
Men ändå kan vi inte låta bli att resonera på det där sättet, att vi måste visa på ett negativt sätt när en individ gör fel. För hur ska den annars veta vad som är rätt och fel?
Ja, hur vet vi människor vad som är rätt och fel? Har det blivit inpräntat i ens huvud av föräldrarna genom bestraffning eller bannor eller handlar det mer om en inre känsla? Handlar det om vad föräldrarna har sagt och predikat eller mer om hur de har varit som människor och deras förmåga att guida, vägleda och vara en trygghet? Att lära ett barn att vara empatisk och att till exempel säga förlåt om man har gjort någon annan illa lärs inte bäst ut genom att tvinga ett barn att säga förlåt, utan att själv säga förlåt till andra och att visa andra individer att man förstår att man har gjort dem illa.
Min övertygelse är att den viktigaste rollen som förälder är att vara en bra och trygg förebild. Redan när barnet är spädbarn lär det sig av hur man som förälder hanterar känslor och stress. Vill jag att mitt barn ska bli en trygg individ, då måste jag visa vad trygghet är genom att erbjuda den.
Och en annan viktig fråga är: varför gör vi "fel"? Handlar det verkligen om att individen inte vet vad som är rätt och fel? När vi lär in nya beteenden brukar vi vara tålmodiga och se felen som en del av inlärningsprocessen. Det är först när vi anser att individen "borde kunna" som vi kanske mest tar till korrigeringar och nejorden. Men då måste vi väl först fundera över varför individen inte gör "rätt", och det kan ju vara allt från att den har glömt, inte vill, inte orkar, inte är mogen, har ont, är stressad, bär på negativa känslor och erfarenheter osv.
Men åter till det här med hundar och att säga nej. Jag tycker inte att det är själva ordet det är fel på, utan vad som är viktigt är syftet. Varför säger du nej? Är det för att avbryta ett beteende eller för att lära hunden vad den inte får göra? Är det i stundens hetta eller är det metodiskt i inlärningssyfte? Jag tror alla hundägare säger nej ibland. Det är så djupt rotat i oss att det skulle vara nästan omöjligt att inte göra det. Jag säger också nej ibland, därför att det är en ren reflex när man snabbt måste ingripa. Men jag lär inte in det hos mina hundar. Vi gör inga "nej"-övningar och jag använder det inte som en medveten korrigering.
Problemet med att säga nej anser jag vara följande:
- Det är svårt för hunden att veta exakt vad det är den inte får göra.
- Ett nej säger ingenting om vad vi vill att hundens ska göra istället.
- Ett nej kan bli belönande för hunden även om det inte är vår intention, ex om den vill ha uppmärksamhet.
- Ordet nej blir otroligt lätt uttjatat och förlorar sitt värde.
- För att ett nej ska fungera på det sätt vi vill måste det betyda ett visst mått av obehag för hunden. Lär vi in nej med hjälp av belöningar så handlar det istället om att vi lär in ett önskvärt beteende med hjälp av positiv förstärkning, ex att hunden tar kontakt med oss
- Det är oerhört lätt att hamna i en ond spiral av tjat och förbud istället för att arbeta förebyggande och skapa en trygg relation
- Avbryta hunden kan vi göra ändå om vi har byggt en stabil grund med en trygg och god relation samt positiv förväntan (t ex vid inkallning). En hund som är för triggad att lyssna på ett positivt kommando kommer förmodligen inte lyssna på ett negativt heller, kanske ännu mindre. Och precis som med inkallning är detta någonting som måste övas in ordentligt, så att det sitter i ryggmärgen på hunden. Om det handlar om icke allvarliga situationer kan vi bara visa hunden vad det är vi vill istället, och framför allt förebygga med bra regler och rutiner.
Däremot menar jag inte att man behöver gå runt och kvittra som en kanariefågel hela tiden eller att vi ska stå passiva när hunden gör någonting icke önskvärt. Det tycks vara en vanlig uppfattning. Men det är stor skillnad på att brusa upp och gorma, att barskt säga nej och att lugnt och sansat stoppa hunden och sedan visa vad vi vill att den ska göra istället.
Man kan undvika att använda ordet nej och ändå ha regler och rutiner. Man kan stoppa och avbryta hunden när det behövs även om man arbetar med positiva metoder. Att man är lågaffektiv betyder inte att man tillåter vad som helst. Det betyder bara att man inte låter sina egna känslor ta över, och det ger mer utrymme för reflektion, kontroll och förändring.